kan det bli bättre? "Aldrig ensam" är en av spåren på den första skivan,
och en låt som snurrat många många gånger på iPoden.
När jag kom hem idag, skyndandes innanför dörrarna med telefonen i örat såsom de flesta dagar, så såg jag först inte att ett paket med mitt namn på låg och väntande på köksbänken. Först när jag stod och portionerade upp middagsmaten (potatismos, lax och hollandaise - slurp!) så såg jag att det fanns ett spännande grönt paket här hemma.
Paketet hade färdats från Göteborg och på baksidan stod det att det var från Myran. Som en liten bakgrund kan nämnas att några timmar efter att jag i fredags skrev om fredagskvällen här hemma, hur ett spår ur Jonathan Johanssons nya skiva spelades ur högtalarna, så stod Myran och lyssnade på en konsert live med just Jonathan Johansson - hur stort sammanträffande är inte detta? Kosmisk balans kan man också kalla det.
Inuti det gröna paketet, som jag slet upp likt ett barn på julafton, så fanns Jonathan Johanssons nya skiva och ett fint kort ifrån Myran. Och det var inte bara skivan, utan att exemplar som var signerat av Jonathan själv. Om det föreställs hur det låter när någon tonårsidol framträder och ljudnivån som då är på publiken (som ofta är av det yngre slaget) så kommer man ganska nära hur ljudnivån var här hemma. Både sambosarna, Strössel, grannarna och säkert de nere i Afrika också undrade var tusan som pågick här hemma. Så glad blev jag.
Så nu till Myran...
Fina fina Myran och fina fina Anna som du egentligen heter - du är inte bara en fantastisk vän, du är en fantastisk människa - hela du.
Jag tackar för allt i livet för...
att jag hade turen att hamna där i skolbänken under första terminen på juristprogrammet i Uppsala i samma klass som du,
att vi båda trodde att kebabkött kom från kebabdjuret och sedan fann varandra över en simpel rolig historia över hur många indianer som det får plats i ett träd (en hel stam är lika med svaret på denna förträfflig vits),
att vi bestämde oss för att åka till Fyrishov på en bad- och spadag för att "bonda" på riktigt,
att vi bestämde oss för att bo ihop under vårt sista år i Uppsala,
att du har gått med på att göra så konstiga saker som att dricka cola genom ett sugrör med näsan bara för att jag lurar dig till att "det är ju spännande att se om det funkar" eller varför inte blanda drink med tv-kontrollen,
att det trots flertalet mil mellan oss och att vi ibland därför inte träffats på flera månader alltid är precis likadant mellan oss,
att vi har gjort så otroligt mycket roligt tillsammans, allt ifrån alla vansinnigt roliga utekvällar, skratt som får magen att knipa sig och middagar, fikastunder och annat - smått som stort,
att vi har funnits där för varandra när de där stunderna i livet inte alltid var så roliga, torkat tårar, lyssnat och kramats.
Tänk vad lycklig jag är att det var just du som satt i bänkraden framför mig på T1 i Uppsala, när vi hade hela juristprogrammet framför oss, att det var just du.
Tack för att du finns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar