Pepparkaksbaket

En händelserik vecka går mot sitt slut

Det här har minst sagt varit en händelserik vecka, på alla plan, och avslutades igår med att jag drog på klackarna och målade läpparna röda för att fira en barndomsvän som fyllt trettio år. Det blev dock en en ganska tidig kväll för egen del, vilket nog behövdes efter denna veckan, men ack så trevligt det var.

Och idag har vi haft en väldigt lugn första advent innehållandes tända det första ljuset, fika med svägerskan och hennes familj, andas massor av frisk luft, plocka undan det sista i trädgården för vinterförvaring och baka pepparkakor tillsammans i vår lilla familj.

Och så kom min kära mor och styvfar förbi med lite ljusslingor och ljusnät, deras tålamod att reda ut dem hade tagit slut så om vi lyckades få ihop det där reda-ut-tålamodet så kunde vi behålla ljusslingorna istället för att de skulle åka till miljöstationen.

Sist, men inte minst, så hade maken en vän/kollega/granne (japp han är alltihopa) för att påbörja en liten hemlis som avslöjas i dagarna som kommer…

Tillbaka (igen)

Sedan sist...

Varit på vårt allra första föräldramöte

Innan vi ens hann dit så var det en logisktisk utmaning utan dess like med operation av hund, jobb på annan ort, bara en bil i familjen, barnvakt och middagsgäster. Men ack så mysigt det var att få träffa lillans pedagoger och se vart hon kommer spendera en hel del av sin tid i vinter och vår. 

Gått på fest med temat "lökig matchning"

Och vi gick som fredagsmys. Maken sunkade till sig genom att dra på sig slitna mjukiskläder, stoppa en kudde under tröjan för att fylla ut magen, en cardigan, klippa ett hål på strumpan, spilla ketchup och senap på den slitna mjukiströjan och hoppa i ett par inneskor och promenera till festen med ett sexpack i handen. Jag då? Jo men jag var chipspåsen. 

Det där med chipspåsen blev riktigt festligt för vi hade en gigantisk chipspåse här hemma som vi vunnit som stjärnvinst på Liseberg för en väldigt massa år sedan som hela jag fick plats i. 

Åkt på en ordentlig magsjuka

Hämtningen av dottern i söndags resulterade i tvättad bil, bilbarnstol och kläder för samtliga inblandade. Och vi hoppades ett tag att det var åksjuka men någon timme senare förstod vi att så inte var fallet. 

Tvättmaskinen och handspriten gick varm här hemma. Tror jag har spritat det mesta som går att sprita här hemma de senaste dagarna. 

24 timmar senare så var både jag och alla som hade varit inblandade i lördagens barnvakteri också sjuka och jag kan tala om att jag är glad att jag nu är frisk för det där var ingen lek. 

Kul visst?

Ja, eller det sista var ju inte så kul i och för sig...

God moooorgon...

Kan inte riktigt förstå att det redan är onsdag. Men så är det och det är bara att kicka igång dagen.

Här hemma finns en liten dam som har gått in i en mamma-fas. Pappan tillåts inte ens hälla upp mjölken och så ska hon gärna hålla handen, bäras eller sitta i knäet hela tiden.

Är det för att hon nu, efter en period utan mig på dagarna, förstått att det ska vara så nu? Eller är det den där berömda separationsfasen som sägs komma vid 18 månader?

Inte vet vi riktigt, men vi försöker hänga med. Särskilt roligt är det dock inte att lämna hemmet på morgonen. Men jag försöker se det som en bra prövning inför januari och förskolan som ska börja då.

Och så försöker jag att inte allt för mycket visa min njutning, inför maken, över hur fantastiskt, underbart det känns när hon tyr sig till mig på detta sättet. Och hur uppslukad jag blir över hennes behov och att jag gör allt i min makt för att försöka besvara dem. 

Ingången

Ingången är nog det som jag minns som en av de allra mest speciella stunder på hela vår bröllopsdag. Nervositeten när jag väntade tillsammans med tärnorna i vapenhuset och känslan när jag tog stegen längs ner altargången, mötte allas blickar och till slut (blivande) maken som stod och väntade. Alltså ja… det går knappt att beskriva. 

Vi valde att gå in separat och jag valde att gå in själv i kyrkan. Inte egentligen för att jag ville gå in själv, utan för den personen som jag alltid tänkt skulle gå med mig inte längre finns här hos oss. Just sekunderna innan så kändes idén att gå in själv inte tipp topp, utan jag hade gärna haft en arm att luta mig mot. För de där benen började plötsligt kännas ganska så svaga. Men när jag väl tog klivet in i kyrkan och kände allas kärlek så försvann allt det där. 

När jag nästan var alldeles precis framme så fanns min kära mor längst fram och jag kunde faktiskt inte hålla mig från att stanna och krama henne innan jag tog de sista stegen upp till honom med stort h. 

Frukost

Den här frukosten hade jag gett mycket för idag, men pannkakor avnjöt vi i helgen då vi satt en lång stund och åt helgfrukost - precis som vi älskar. 

Idag blir det en snabb kaffe och knäckemacka i farten - mot tåget...

Vi tittar tillbaka lite

För någon vecka sedan så kom de sista redigerade bilderna från vår otroligt duktiga vän, och fotograf, Rebecca. Och den första här ovan är ju helt magisk när man tittar på djupet som man upplever vid altaret. Det där djupet som "bara" är en väggmålning. 

De bildet som var nya och som jag kände lite extra starkt för var de från ingången i kyrkan och vårt möte inför att hela balansen skulle börja. 

Men det får bli imorgon - nu måste jag dyka ner med nosen lite till i de där förskolepapprena och sedan få lite sömn...

Kvällstid

Jobbat, ätit middag, busat till Jag är en gummibjörn (eller vad den där förbenade låten heter) och Hopphatten (Youtube går fram här hemma vill jag lova), läggning, uppstädning och därefter landa.

I bakgrunden figurerar nu Hanna och Amanda och deras Ett härligare liv på SVT Flow och det känns nästan som om två kompisar pratar i bakgrunden. Så mycket har de hängt med mig på barnvagnspromenaderna under föräldraledigheten.

Så… Nu ska jag läsa in mig på alla förskolepapper som landade i vår brevlåda inför förskolestarten i januari.

Nu så...

Nu har jag, snart, vilat upp mig efter två otroligt intensiva veckor. Det har varit att jobba, laga mat, gosa, natts och sedan landa tungt i soffan. Och min kära make har fått dra ett väldigt tungt lass här hemma.

Och här inne… Här har det minsann blivit väldigt tråkigt. Och så är det ju faktiskt inte meningen att det ska vara.

Och ja, jag funderade ett tag på att det kanske var dags att lägga av. Att kanske spendera den lilla tid man har över i ekorrhjulet till att lämna avtryck på Instagram bara istället.

Men… Så tycker jag ju att det är alldeles för roligt för att lämna ett litet avtryck här inne, och jag har en stor kärlek till att låta nära och kära som inte bor så nära få en liten kik in i vardagslivet här hemma och ni alla andra som kikar in här titt som tätt.

Så… Vi kör! Och ni är med… visst?

God morgon...

Här blev det minsann lite tyst. Det var inte alls meningen, utan bara det att förra veckan lämnade inte många minuter över till så mycket annat.

Jag är just nu inne på min nionde arbetsdag och har efter denna dagen tre till "to go". Även om det har varit väldigt trevligt arbete i helgen så gör det ju att tiden över till annat blir knapp.

Och den där lilla tiden som blir över den används till att vara med den där lilla krabaten som kallas dotter.

Nytt här hemma

Marmormortel som jag fick av fina maken till födelsedagen. 

En helt underbar köksassistent, som kan göra a l l t, som kom från familjen. 

Och vi avslutar kvällen

I eftermiddag var vi på kalas för vänners lille son som i dagarna fyller ett år och bjöds på massor av gott, både sen lunch i form av en superb gulasch och sedan sötsaker i mängder som var helt utsökta. 

Så någon middag var det knappt på tal om, men en liten kycklingsallad knåpade vi ihop här på kvällskvisten som kommer avnjutas till en film. Sallader blir alltid lite härligare med massor av granatäppelkärnor i och någon lite lyxigare dressing - här blev det guacamole. 

Och så blundar vi alla för fläckarna på spisen… Fast nu inser jag ju att man kommer titta efter dem ännu mer bara för att jag skrev om dem...

Vår lilla loppa

Denna helgen har vi försökt hålla oss ute så mycket som möjligt, men har fått avbryta när regndropparna blivit allt för många. Och  lillan älskar verkligen att vara utomhus. 

Idag tog vi lite av den sista höst/vinterröjningen av trädgården - klippte gräsmattan för (kanske) sista gången, satte undan lite virke och plattor som fått ligga ute under sommaren och lillan hjälpte oss att räfsa upp löven. 

Hon hade gärna hjälpt sin pappa att klippa gräset också men där tyckte mamman att det var skönt med ett staket i mellan...

När fredagen inte blir som man tänkt sig...

Nu lät det kanske värre än vad det är egentligen. Men igår…

Igår hade vi planlagt mysdeluxefredag. Jag arbetade bara halvdag och därför gavs en hel del utrymme för att ha det så där extra deluxemysigt.

Badhuset på eftermiddagen, tortillapizza till middag och sedan biomys i soffan. Så såg planen ut...

Och badhusplanerna blev precis som den där känslan som vi hade tänk oss. Vi träffade både bonusmorfar, bonussyster och lillans kusin i badhuset och till och med lillans mormor kom med och plaskade.

Men… Ett långt badande brukar ofta leda till trötta, hungriga och törstande efter fredagsmys familjemedlemmar. Så den där turen till Ica för att inhandla middagen blev kanske mer en kämpa-mot-tiden-och-den-snart-bristande-energin istället för strosa-lugnt-i-butiken-och-plocka-ner-allt-vi-tycker-om. Ja, ni vet.

Och den där tortillapizzan. Det här hade jag i mitt huvd ----) "Åh där sitter vi runt middagsbordet, ljusen tända och så gör vi små pizzaslicear till lillan som hon själv håller i sin lilla hand och mumsar så munsbitar på." (Tänk er gärna detta tillsammans med att en passande ljuv musik som spelas upp)

Och resultatet? ----) Nej nej lillan satt inte och åt små munsbitar utan hon var vrålhungrig, vilket gjort att hon istället tryckte in pizzaslicearna i munnen - hela - och degen gick liksom inte riktigt att smälta i munnen . Utan växte nästan istället.

Resultat = vi stod två styck panikslagna föräldrar och försökte få ut pizzabitarna ur munnen på den där 15-månaders personen som förskräckt grät förtvivlat över vår behandling. Svetten lackade i takt med tårarna som trillade ner för hennes kinder. För ju mer ledsen hon blev desto större var risken att hon skulle sätta just det i halsen som vi är så rädda för att hon skulle sätta i halsen.

Mysigt visst?

Sedan totalvägrade hon all mat efter detta (mycket förståeligt) och undertecknad som själv inte ens hade ätit lunch gav upp hela grejen. Pizzan hade ändå redan blivit kall efter allt panikpillande av pizzabitar.

Så vi gick rakt på biomyset. Min middag blev tortillachips och lillans majskrokar. Där var ordningen återställd igen.