Rosor är röda, violer är blå...

Här hemma behöver vi nog inte inhandla någon fredagsbukett på ett tag, detta då vi samlade ihop alla bordsdekorationerna från dopfesten och de bildade istället ett stort arrangemang som nu pryder matbordet.

De är så vackra att man nästan smälter och kommer nog stå ett tag till i och med att de är konstruerade i... ja... ja, vad hette det där gröna nu igen mor? (Ganska avslöjande vem som avhjälpt mina ytterst ogröna fingrar nu...)

Motivationen tryter

Egentligen så borde jag ta tag i det dära köket som nästan väller över av saker att plocka undan, städa bort och torka av. Speciellt nu när lillan somnat gott här bredvid mig i soffan och verkar göra så en stund till.

Men så var det den där motivationen. Den verkar inte alls finnas närvarande för att städa. Min hjärna säger bara "snark" när jag tittar bort mot köket och så tar jag mig en vända till framför datorns skärm.

Visserligen ser jag till att fixa viktiga saker här också (bland annat kontakt med Försäkringskassan, denna hopplösa myndigheter som inte gör annat än ger en magsår) men egentligen så borde jag se till att vårt hem får en lite annan skimmer. Eller i vart fall får ett skimmer.

Pappan i huset är iväg på äventyr idag så ikväll tänkte vi göra samma sak. Inte ska vi väl sitta här hemma bara? Nej då, när pappan är borta så dansar den föräldralediga mamman och bebisen på bordet. Eller något åt det hållet i vart fall.

Den somriga uteplatsen

Uteplatsens färgglada kuddar plockades fram under dopdagen och användes nog för sista gången denna sommaren kan jag tänka mig. Lite vemodigt när man känner efter, men det kommer förhoppningsvis en sommar nästa år också.

Lillans presentbord

Dopdagen

På dopdagen smög vi upp ganska så tidigt för att göra det allra sista i form av dukning, dekoration av tältet, snittar som skulle serveras till minglet och allt det där andra småfixet.

Så här fint blev det och ännu finare blev det några timmar senare när vår trädgård fylldes av vänner och familj.

De hemmapysslade vimplarna som bildade ett flaggspel och gav en mysig känsla i tältet.

Bordsdekorationer med rosor i porslinsskålar som fyndats på loppis och som till vardags används som frukostskålar här hemma. Det syns lite dåligt på bilden med ljuslyktorna var små söta prinsesskronor. Klart att en prinsessa ska ha prinsesskronor på sitt dop. Och så härliga rosa dukar med spetspartier ovanpå. 

Små söta rosetter på champagneglasen som stod redo för välkomstbubblet. 

Lillans mormor hittade fina stora hjärtan som dekorerades med tygrosor och hängdes sedan upp i sidenband på tältets kortsida och fyllde upp denna annars väldigt tomma vita tältvägg.

Skrutten ordnade fint ihop en filtlåda av en gammal trälåda som vi hittat här hemma i huset under renoveringstiden. 

Vi la många timmar under "dopveckan" på förberedelser och en morgon satt jag redan strax efter klockan 05 vid symaskinen och sydde ett flaggspel som skulle pryda lillans presentbord (som visas lite senare) och då är det väldigt roligt när man tycker att det blir precis så där fint och bra som man tänkt sig.

Det har varit väldigt väldigt väldigt roligt att få pyssla med detta i veckan och speciellt faktiskt att få sitta vid symaskinen igen. Något jag inte gjort sedan syslöjden på högstadiet ungefär. Även om vi någon kväll kände att de där vimplarna (som var hela 60 stycken till antalet) gav oss några gråa hår. 

Uppe med tuppen

Undertecknad är fortfarande uppe efter lillans matstund under den tidiga morgontimman och just nu kan det inte bestämmas om jag ska fortsätta vara så och smyga ner för att hämta upp lite frukost och en kopp kaffe.

Eller ska man ge efter för de där gäspningarna? Skrutten uttalade precis innan han gick "det är nu du ska vila".

Istället för att vila har jag kikat igenom lite bilder från vår fina helg då vi haft dop (kan väl inte undgått någon vid det här laget?) för vår lillskrutta. Än så länge så har jag bara kikat på bilder från våra förberedelser, för detta var de enda bilderna som vi tog själva.

Till själva dopet så hade vi två vänner som snällt agerade fotografer och hjälpte oss att fånga ögonblicken under dagen. Tack Carro och Bobbo för att ni så snällt ställde upp och det ska bli mysigt att se bilderna sedan.

Igår hade jag en kittlande magkänsla över att allt blev så bra. Jag tittade tusen gånger på Skrutten och berättade för honom hur glad jag är över att få dela mitt liv med honom, hur stolt jag är över vår dotter, hur snäll han har varit med allt fixande och mer och mer av lovord.

Så är jag så otroligt glad över vår familj och våra vänner som finns runt oss. Det är verkligen en lycka att dessa människor finns i vårt liv.

De sista av förberedelser

I strålande solsken restes tältet där vi skulle ha dopfesten i. Jag höll så många tummar jag hade för att det där vädret skulle hålla i sig till dopdagen. Det var ju faktiskt lite av en chansning när vi valde att ha festen utomhus i mitten av september.

Och tack och lov så hade vi ett fantastiskt väder på dopdagen. Solen sken och vi fick till och med ta ner en av tältets väggar för att det blev för varmt. Det sades att det var den sista sommardagen och härligt nog var detta på vår lillskruttas dag.

Nu har vi pustat ut

Det blev en underbar dag igår. Precis allt vad vi önskade.

Idag har vi röjt upp efter gårdagens fest men därefter bara tagit det väldigt lugnt. Det fick till och med bli en pizza till middag.

Nu tar vi oss lite skönhetssömn och återkommer efter lite sömn och vila.

Försöker flörta...

...min dotter till sömns. Hon har precis ätit sin frukost och jag ligger och stryker hennes kind och ser om hon somnar om.

Gör hon så, så ska jag gå upp och äta frukost med Skrutten, Myran och min mamma och sedan ta tag i dopdukningen.

Dottern andas nu tyngre och tyngre, så det här kanske faktiskt går vägen. Hon behöver nog allt lite mer av sin skönhetssömn om hon ska kunna vara glad i kyrkan idag.

Och där fick hon hicka, då är det säkert väldigt lätt att somna om...

Snart så...

Här hemma håller vi på med de allra sista förberedelserna inför imorgon. Snart så känns det som om vi är i hamn. 

Men hur i hamn vi än må vara så får de ta sig en paus nu. För nu ska jag åka och hämta min fina Myran som kommer med tåg från Stockholm. Om några minuter är hon framme och då ska jag stå där på perrongen och krama henne tills hon säger till mig att släppa. 

Nu kör vi

Alldeles strax så ska vi bege oss till grannstaden för att äntligen hitta den där klänningen. Jag hade god hjälp av både Kajan och Nea igår som febrilt sökte nätet och i butikerna och skickade bilder.

Men i och med att jag känner att jag själv prova i butik, då kroppen inte alla är i sitt "vanliga" jag ännu, och då det är väldigt svårt att känna att något sitter väldigt bra.

Tack och lov så följer lillans bonusmorfar med så att jag kan prova klänning i lugn och ro. Jag var ju på stan för någon dagen sedan själv med lillan, också på klänningsjakt. Men då valde jag att prova med öppen provhyttsdörr (kanske inte helt öppen, men en bit) och det kanske inte är helt lyckat alltid.

Än så länge och som förstagångsförälder så är jag lite "stel" och vill helst att någon ska vara med och passa om jag inte själv har full fokus.

Smygkik

Förresten... Nu är kökssoffan på plats och här syns en liten smykik. Det blev den korallfärgade Anemone från Tess Jacobsson/Mario, även om den blir lite svår att återge på bild. Det får bli en utökad titt på hela kökssoffedelen efter helgen när dopet är avfirat. 

Tredje dagen

På dagens "inför dopet"-schema står det inhandling av dricka, snacks och diverse andra saker som vi kan tänkas behöva på lördag. Jag och lillan inväntar nog dock tills pappan i familjen kommer hem, så att vi kan åka tillsammans.

På tal om tillsammans så var det precis detta jag och Skrutten var under morgonens frukost. Efter att lillan ätit vid 05-tiden så valde jag att gå upp tillsammans med Skrutten och starta dagen tidigt. Vi åt frukost tillsammans och det var ju faktiskt vansinnigt trevligt. 

Och när han hade lämnat huset satte jag mig direkt vid symaskinen medan lillan sött sov vidare. Hon vaknade inte förrän ett par-tre timmar senare och då med ett leende på läpparna. Är det något som jag är imponerad över gällande den där tjejen som är vår dotter så är det hennes enastående förmåga att vakna med ett stort strålande leende på läpparna. Klart att hon är ledsen och det kommer gråt flera gånger också, men de allra flesta gånger så är det där leendet på plats. 

Utöver att ha tusen bollar i luften samtidigt idag så har jag även haft prästen, som ska döpa lillskruttan, på besök här hemma idag. Vi hade dopsamtal och gick igenom allt inför lördagens tillställning. 

Och så var det det där med klänningen också. Nej, den tråden hänger fortfarande ytterst löst...

Och så kom jag på...

...att man kan göra ett flaggspel med lillans namn och hänga denna över hennes presentbord. Klart att hon ska ha det. Bokstäverna är utklippta i samma färger som flaggspelen som ska hänga i tälten. 

Om detta är roligt så säg. Pilligt, men roligt. 

Vimplar till flaggspelen

Här skymtas vimplarna till flaggspelen som vi satt och pysslade med här hemma igår. Nu ska de bara sys på kantband.

Dagens projekt avslutat

Som vi har pysslat här hemma ikväll. Tillsammans med Kajan och min kära mor har jag sytt 60 vimplar till ett flaggspel (tror det heter så) som vi ska ha i tältet på lillans dop på lördag.

Det kändes som att bestiga ett berg när vi började. Men när vi väl var färdigsydda så andades vi ut för det blev faktiskt väldigt bra.

Nu har vi bara två "lösa knutar" tills på lördag, annars är allt förberett. En av knutarna är dock klänning till mamman själv.

I hopp om att hitta något här hemma i staden så tog jag lillan i vagnen och strosade ner tidigare idag. Men lyckligt nog (eller inte) så har alla höstnyheter just kommit in i butikerna, vilket gör att det nästan bara finns klänningar i mörka färger. Den enda som både passade och föll mig i smaken råkade vara i färgen svart. Kanske inte den roligaste färgen på ett dop.

Även om jag har två klänningar i reserv här hemma så känns det "något" stressande att inte ha klänningen fixad och klar.

Ja ja, det löser sig.

God morg... förmiddag

Oj så sent det blev på Ikea igår och vilka dåliga vägar hem det var på grund av massor av regn.

Väl inne på Ikea hade vi en bebis som inte alls tyckte att det var roligt att vara på besök hos Kamprad. Till slut somnade hon i min famn när jag vyssjade hemma runt på tavelavdelningen medan Skrutten fick köra både kundvagn och barnvagn.

Vi fick allt oss ett litet uppvaknande att livet hade förändrat sig en del sedan det senaste Ikeabesöket och att vi nu har någon helt annan än vi själva som bestämmer om humöret passar för att strosa omkring eller inte.

Och det är nog inte så konstigt att hon inte kunde komma till ro bland alla lampor, ljud och okända miljöer. Det gjorde lite ont i hjärtat när jag såg hennes trötta små ögon som inte slöts förrän de var nästan övertrötta. Ändå spenderade vi den allra längsta tiden i en bekväm soffa i matsalen där både vi och lillstrumpan fick mat.

Hyllmetrarna och de olika avdelningarna fick sig sedan en snabbgenomgång och det är nog första gången som jag handlar bara precis det som fanns på inhandlingslistan. Det fanns liksom varken tid eller energi till smått som ljus och servetter.

Dopveckan är inledd

Vi sitter just nu i bilen på väg mot det blågula varuhuset. Där ska vi förtära kvällens middag och inhandla lite småpiff inför helgens festligheter.

Lillstrumpan har sovit nästan hel vägen och jag och Skrutten har tjattrat loss som tusan om allt mellan himmel och jord så bilresan har gått fortare än fortast.

Vi tog nya varuhuset uppe i Älmhult och det känns lite speciellt för det var just hit vi åkte när vi nyss fått reda på att vi var gravida. Vi kunde omöjligt stanna hemma när glädjen fullkomligt sprudlade runt i kroppen och en tur till Ikea var det bästa vi kom på just då.

Så där, då var vi framme. Ska försöka hålla i plånboken något så när i alla fall. Försöka var ordet.

Multitasking

Jag vet inte riktigt hur många saker jag gör samtidigt just nu. 

Jag har ett block framför mig med "checklista inför dopet" skrivet som rubrik och på detta block fyller jag på checklistan samtidigt som jag försöker checka av saker också. 

Handen förs sedan fram och tillbaka mellan telefonen och datorn. Telefonen använder jag för att föra flertalet sms-konversationer med några hjälpredor inför nästa lördag och datorn använder jag till att kolla efter en passande klänning till mig själv (förstår egentligen inte varför jag fortsätter med detta för jag har flera gånger insett att jag måste prova och köpa direkt i butik inför en sådan här dag) och ladda upp bilder från lillskruttans första tid som ska beställas som papperskopior. 

Smidigt att beställa foton på nätet och sedan få hemskickat. Inte lika smidigt att ladda upp en bild i taget. 

Sedan försöker jag kolla upp via Bugaboos hemsida vilka vagnar det är som de återkallar handtaget på. De har skickat ut en e-post med informationen att för vissa vagnar behöver handtaget bytas ut då det rapporterats att det inte fungerat korrekt. För att få reda på om det gäller vår vagn ska registreringsnumret på vagnen köras mot en sökdatabas på deras hemsida... 

Där mellan skvätter jag i mig lite kaffe, rullar barnvagnen över en mattkant för att lillan ska kunna komma till ro och få lite välbehövlig vila och springer också ner i källaren för att få ordning på tvättberget. 

Att vi kvinnor är bra på att göra flera saker samtidigt kommer verkligen till pass när man blivit mamma. 

Skrutten är fortfarande iväg på brunch, i eftermiddag får vi fikagäster och ikväll ska vi hämta kökssoffan. Du milde, det är tur att vi tar det väldigt lugnt vissa dagar också. 

Idag är inte en helt vanlig dag

Idag vilar lillskruttan på sin morfars filt som hennes mamma sydde till honom i ett alldeles skört tillfälle i livet. 

Just idag minns vi honom extra mycket och det sticker i hjärtat av sorg när man inser att det idag är tolv år sedan jag kramade och pussade på honom för sista gången. 

Det finns inte så mycket som vi kan klaga på i livet just nu, men det gör ont att min egen far aldrig fick hålla sitt barnbarn och beundra henne precis som vi alla andra gör. Varje dag. Tiden läker nog visserligen alla sår, men frågan är bara hur lång tid som behövs. 

En väldigt speciell dag...

När vi vaknade under morgonen idag så visste vi att det väntade lite trädgårdsarbete framför oss och sedan skulle vi äta lunch på Eriksbergs Naturreservat. Det var Skruttens syster tillsammans med sambo som hade bjudit in till lunch för att gemensamt fira deras födelsedagar.

Det vi dock inte visste var att när vi skulle anlända till Eriksberg så skulle svägerskan stå i brudklänning och hennes sambo i kostym.

Tårarna började spruta sekunden efter att vi insåg att de hade överraskat oss alla och skulle slå till med bröllop i närvaro av de allra närmsta.

Så idag blev en mycket speciell dag och vi går till sängs lite omtumlade och sprudlande glada.

Vi önskar all lycka till brudparet och tack för att vi fick vara med och dela er dag.

Åtta veckor idag

Hon växer så det knakar 

Vår lilla tjej här hemma växer verkligen så det knakar, nästan bokstavligen talat om man ser till hennes tillväxtkurva. Hon har redan från början ätit bra och regelbundet och gick bara ner 20 gram under BB-vistelsen.

Jag tackar verkligen för att amningen och därmed lillans mat kom igång så smidigt som den gjorde. Visst gjorde det ordentligt ont i början och jag låg och knep med tårna på BB för att försöka distrahera från smärtan och det blev både blåsor och sår. Men det där "uthärdande" var bara några dagar och sedan var amningen etablerad och vi kunde slappna av.

Att amningen har fungerat så bra har ju fört med sig en massa annat. Lillan har därför också sovit väldigt bra från första början och då hon vägde ganska så ordentligt så har vi vågat låta henne sova på nätterna och låtit henne vakna när hon själv signalerade. Att lillan sover gör ju så klart att vi har en helt annan energi här hemma än om fallet vore annorlunda.

Innan hon kom så förberedde vi oss på det "värsta", att vi kanske kunde få en bebis som hade kolik och bara skrek. Vi gjorde inga planer alls, varken för sommaren eller för hösten. Nu när lillan har visat sig så lugn och harmonisk som hon är så vågar vi planera lite igen och vara trygga i att vi lärt känna henne.

Denna veckan har lillstrumpan nog gått igenom något form av utvecklingssprång. Hon har sovit mindre på dagen, bara velat vara nära nära och har flera gånger blivit ordentligt orolig mitt under sömnen. Så här har det inte alls varit tidigare och därför har mina ringar under ögonen blivit lite mer mörka denna veckan, men så har jag också tagit ett steg tillbaka och bara låtit lillan gå igenom den utveckling hon behöver och försökt stötta henne så mycket som jag kunnat.

På tal om den där utvecklingen så kan hon hittills;
Le och skratta vid kontakt (pappa är favoriten)
Fixera ögonen och följa ett föremål med blicken
Vända på huvudet
Hålla upp huvudet från magläge en liten liten stund
Testar stämbanden mer och mer för varje dag

Kontakten är helt klart det allra bästa. Att få se hennes leende och höra hennes lilla skratt, som kommer mer och mer från maggropen, är kittlande fantastiskt.

Snart helg

Om bara några minuter kommer Skrutten hem för helgen och det är faktiskt det som gör att fredagar fortfarande har den där fredagskänslan för mig - att vi blir samlade i hela vår lilla familj.

På helgplanerna står trädgårdsröj (som vi inte orkade med förra helgen), lunch på Eriksberg för att fira svägerskan med sambo och så ska vi försöka få hem den där kökssoffan och framför allt färdigställa den där kökssoffan.

När Skrutten snart är i antågande så blev vi sugna här hemma på att laga någon riktigt god middag tillsammans. På middagslistan står egentligen kyckling i ugn, men det verkar som om det inte räcker med att påminna sig själv (och andra i familjen) högt att man ska ta fram kycklingen ur frysen, det räcker liksom inte, tro det eller ej men den hoppar inte ur frysen för det.

Och då en hel kyckling inte tinar på ett kick så får vi försöka komma på något annat. Just nu dansar smaklökar loss på fantasier på allt ifrån bakad potatis med skinkfyllning till citrondoftande laxpaket.

Eller ska vi kanske lyxa till det och gå ut och äta?

Bönan fixar överraskning

Smaralda gör faktiskt det där lilla extra när det gäller presentinslagningen. Vilket uppskattas måste jag säga.

Tänka sig att Bönan varit så fiffig så hon fixade "trevlig resa"-present till sin mormor när hon skulle åka till Nice. Inuti gömde sig ett långt rosa halsband som lillans mammas blev väldigt avis på.

Eftersvettas

Redan innan dagen knappt har hunnit bli dag så sitter jag och eftersvettas här hemma. Jag och svägerskan har precis kommit hem från en PW på cirka 1,5 timme och det märks att jag inte är i närheten av någonting som heter kondition. Det spände i musklerna och svetten lackade när jag försökte hålla tempot med svägerskan (som är stark som en oxe), men ack så härligt var det.

Det är något speciellt med en tidig morgon (även om den inte var väldigt tidig just denna morgon) och att komma igång. Min mor undrar lite vad som har hänt med mig - tycker helt plötsligt att frukost är det bästa målet och har gått och blivit morgonpigg. Inget av dessa tu har någonsin funnits i mitt vokubulär tidigare i livet. Det får vi nog skylla/tacka graviditeten och Bönan för.

Nu ska jag torka pannan och... ja, jag vet faktiskt inte riktigt vad vi ska göra. Känna in dagen bara.

Våfflor en sen torsdag

Nea kom på besök efter jobbet idag och vi fick för oss att grädda lite våfflor trots att timman var ganska så sen. Vi plockade upp de där "smarta" shake-and-bake-våfflorna från Lidl, som visade sig inte alls var så lätta som de skulle vara, utan det blev precis lika "krångligt" som man vanliga frasvåfflor.

Skillnaden låg dock i att dessa var mycket svårare att grädda och smakade lite mer av vanilj än vad som är vanligt kanske. De blev inte heller särskilt vackra, men vad gör det när man sedan kladdar Nutella på? Nutella räddar nog det mesta.

Slurp! sa det innan jag ens hann tänka "kanske borde man försöka hålla igen så man i vart fall ser ok ut till dopet nästa vecka".

Babycafé och barnvagnsmaffia

Idag har jag agerat så nära som man kan komma en lattemorsa som man nog kan bli. Tillsammans med lillasyster (som har lilla A som är 6 månader) och två av hennes vänner så ställde jag in siktet på babycafé i kyrkans försorg här hemma i småstaden.

I församlingshemmet går nu i dagarna startskotten för många olika grupper, som babyrytmik med mera. Många som dock är för lite större barn. Men babycafé kunde vår lillskrutta följa med på, för där fikar man väl bara med sina bebisar... Trodde vi i alla fall.

Det skulle vara mellan klockan 09 till 12 och vi hade väl egentligen inte så mycket förväntningar förutom att jag tyckte att det var en milstolpe att få göra något sådant här tillsammans med andra föräldrar. Men... Ja... Ja, det blev ändå inte riktigt som vi tänkt oss.

Det var alltifrån att vi hade missat fikan (som visst var en viss tid), att man inte kunde ha med sig vagnen in utan jag fick bära insatsen upp för en smal trappa till att det var vansinnigt varmt i lokalen. Det blev liksom långt ifrån det där babymyset som vi hade tänkt oss. Och vad man sedan skulle göra där var ganska så oklart.

Så efter en inte allt för lång stund gick vi och fikade på Ritz istället. Tänk där gick vi på stan, fyra barnvagnar i bredd och tog sedan upp pinsamt mycket plats på fiket och ja - vi drack kaffe. Ingen latte visserligen, men kaffe.

Lattemorsor och barnvagnsmaffia var två ord som dök upp i mitt huvud.

Och jag tokgillade att fika med nyfunna bekanta mitt på dagen och mycket prat om barn blev det minsann.

Det blir nog en Anemone från Tess Jacobson/Mairo - men vilken färg?

Korall

Syren

Grå
Bildkälla 

DIY kökssoffa part one

Den första delen av kökssoffeprojektet var att slipa, slipa och slipa i hopp om att få bort det mesta av den kornblåa färgen som var på soffan. Inuti fanns också en röd färg som antagligen var ursprungsfärgen. 

Skrutten hjälpte mor att lägga golv i deras stuga, som precis genomgått en ordentlig renovering, men slet sig ibland från sitt åtagande och hjälpte mig med soffan. 

Och så hjälpte Skrutten även till med att uppmärksamma mig på att jag hade kladdat färg i precis hela ansiktet utan att veta om det. Jag avslöjades därmed med att ha kliat mig både i näsan, pannan och i håret. Bilden är "något" suddig då Skrutten skrattade så han fick ont i magen. Jag bjuder på den föga smickrande och osminkade sanningen. 

 

Sitter och spanar på lite höstkläder till lillstrumpans garderob. Redan sedan innan hon kom till världen så förälskade jag mig i babyplaggen från KappAhls Newbie och alla kläder ovan kommer just därifrån.

I dagarna ska vi kika igenom hennes garderob och se vad vi behöver införskaffa inför de lite mer kyliga vindarna som kommer att komma nu i höst. En första sak som jag redan nu vet om är att hon saknar en varmare overall och det kanske får bli fokus först. Även om det kliar i fingrarna efter att klicka hem några av underbaringarna ovan.

När hjärtat nästan spricker av kärlek

Det är obeskrivligt hur man kan älska någon så mycket. 

Att bli förälder att det absolut största som hänt mig. Jag är fortfarande väldigt ny i min nya roll i livet och trevar fortfarande fram lite försiktigt under dagarna. Minsta lilla plita på hennes kropp eller nytt läte får mig att söka igenom alla mina informationskanaler för att få kunskapen över vad det kan vara. Detta för att min uppgift nu är att ta hand om henne.

Det var också så det kändes när hon kom. Timmarna efter att hon var ute i vår stora värld så kom denna stora känslan över att jag nu visste vad min livsuppgift var. En av mina allra första tankar var "nu förstår jag". Jag hade en känsla av att vilja stänga in mig hemma, sätta en bubbla runt vårt hus, för att ingenting någonsin skulle kunna skada henne. Där inne i den där bubblan skulle vi stanna i vår lilla familj.

Jag är förundrad, vissa dagar överväldigad, och otroligt fascinerad över de otroliga känslor som kommer med ett föräldraskap. När man känner "bara hon är lycklig så är jag lycklig" förstår man att jag nu alltid själv kommer att komma i andra hand och det är jag alldeles tillfreds med.

Sedan så förstår jag nu, på ett helt annat plan, varför mina föräldrar har varit som de varit. Allt de har kunnat gjort för oss. Alltifrån att sitta timmar med att sy kläder till skolpjäser, med trygg röst lotsa ner för farliga skidbackar till att ställa in semesterresor för att ens barn behövde en just där och då. Det är för att den där kärleken går inte att mäta någonting med.

Det känns som om jag kan pussa sönder dina kinder och mitt hjärta är fyllt av så mycket kärlek att det nästan spricker. Du och vår familj är min lycka i livet. 

Nu så...

...sover vår lilla tjej här hemma. Hon är nog minsann inne i någon fas, eller mitt i ett utvecklingssprång, för hon kommer liksom inte till ro. Igår var hon helt slut men kom inte till ro förrän det var dags för natten trots alla knep och tricks som vi försökte med.

Idag har hon varit vaken hela förmiddagen. Eller nej, det stämmer faktiskt inte. Vaken har hon inte varit, men hon har velat vara nära sin mamma hela förmiddagen och vaknat så fort som jag rest mig ur sängen och då blivit ledsen. Det är precis som om hon drömmer saker som är läskiga för ibland vaknar hon upp plötsligt och är då väldigt ledsen.

Hur som helst så är det bara att lägga alla sina planer på hyllan och vara tillgänglig för hennes behov. Därför blev den en förmiddag uppe i sovrummet och frukost i mammans mage strax efter lunch.

I eftermiddag ska jag, tillsammans med min kära mor, bege mig på upptäcktsfärd efter tyg till kökssoffans lock. Vi har ställt in siktet lite mot Mairo men också Gittes stuvkälla (som är en stor textilbutik där jag faktiskt köpte mitt klänningstyg till min balklänning för tio år sedan). Och när vi ändå ska till Gittes så passar vi på att införskaffa lite "lull lull" som ska användas till dopet.

Precis som min mor skrev i ett sms till mig igår så är det väldigt roligt att skapa.

Tröttmössa och med färg i håret också

Idag är nog faktiskt första dagen som jag känner mig riktigt trött som mamma. Som nybliven förälder så dröjer det nog lite tills man känner sig pigg och utvilad om man säger så, men hittills har jag inte drabbats av den där förlamande tröttheten som är väldigt vanlig.

Detta är ju tack vare att vår lillstrumpa är en glad, nöjd och nattsovande bebis. Då är det inte lika svårt att hålla den där tröttheten borta, till skillnad mot kolikskrik och vaknätter.

Och så inatt... Bebisen bestämde sig för att inte somna förrän klockan 04, efter tre matningar och lika många blöjbyten, och sedan vakna igen klockan 07. Därefter har det inte blivit mer sömn för Bönan förutom två korta pass på cirka 20 minuter vardera.

Trots vyssningar, bärande, promenad med vagnen, köra vagnen över en tröskel, ligga bredvid på soffan och sjunga När trollmor har lagt sina elva små troll... Och mycket mycket mer, så vill lillan inte sova.

Skrutten trillade ganska så precis innanför dörren och gör just nu ett tappert försök i projekt "få bebis att somna" och har gått ett varv runt kvarteret med henne i bärselen.

Inte ens det verkar fungera... Frustrerande nog ser man ju hur trött lillan är, hon är alldeles röd om ögonen och man undrar ju absolut vad man gör för fel eller i vart fall vad det är som kan pågå just nu i hennes lilla kropp.

Skrutten började prata om att följa matschemat och laga spaghetti och köttfärssås till middag. Jag kan inte tänka mig en spaghettimiddag... Ge mig en flottig pizza, thaimat eller något annat som bara behöver hämtas från någon annan som lagat den.

Och så behöver jag en dusch. Hela håret är fyllt av vit målarfärg från gårdagens DIY med kökssoffan.

Det som fick följa med hem

Det blev ett par nya byxor och strumpbyxor till lillstrumpan och ett par mjuka mjukis-möter-vanliga-byxor till mamman här hemma. 

En ostörd matpaus

Det gäller att vara fiffig i sina lösningar för våra mat- och mysstunder. 

Frukostgäster och en fransk middag

Frukosten igår var alldeles fin och mysig. Det är faktiskt ett förträffligt sätt att börja sin dag på - frukost med fina vänner.

Dagen därefter blev lite mer "hoppsan hejsan". Vi var nog lite trötta efter det tuffa schemat i fredags och hittade därför inte alls energi till den trädgårdsdag som vi hade planerat att ha. Istället gick vi ner på byn en runda och strosade runt efter lite nytt till Bönan.

Vi har i flera veckor nu haft ett presentkort på en härlig barnbutik här i stan och visst är det konstigt med presentkort? När man har dem så hittar man plötsligt ingenting. Så trots flera vändor i denna butik så har vi inte fått med någonting hem.

En sista runda på Glassbåten innan de stänger för säsongen blev det också. Under besöket på Glassbåten upptäckte jag också vilket praktiskt plagg en poncho är under amningstider. Jag har nämligen inte riktigt vant mig vid att vara helt bekväm med att ta fram bebisens mat på offentliga platser ännu. Men jag tänker inte heller gömma mig, åka hem och mata henne eller något liknande - det är absolut inga konstigheter med amning. Det handlar bara om att hitta en lösning som är bekväm både för mig och för min lilla dam.

När vi kom hem efter glasspausen så kom vi på en alldeles strålande idé (efter några minuters vilopaus på soffan) att bjuda in lite vänner på Moules Frites. Sagt och gjort. Vi ringde några samtal till några av vår närmsta vänner och plötsligt hade vi en spontan middagsbjudning som vi lagade tillsammans och som doftade av det franska köket.

Och vet ni? Till maten serverade vi några glas vin (inte till mig då så klart) och vi satt i flera timmar och bubblade om allt mellan himmel och jord. För första gången sen vår lilla Böna kom så tror jag faktiskt att jag liksom smakade vad maten smakade och kunde hänga med i samtalen (ganska ok i alla fall).

Lillan sov så tungt bredvid mig i sin trygga barnvagn - vilken underbar sensommarkväll.