Vision vs verklighet

Ofta har man en vision i huvudet för hur man vill att vardagen ska se ut, eller i vart fall har jag ofta det.

Dessvärre så händer det titt som tätt (för att inte säga att det snarare är en regel än undantag... säger man så förresten..?) att visionen inte stämmer överens med hur verkligheten sedan utspelas. Som exempel kan tas min dag idag.

Det skulle bli en tidig morgon för Skrutten var tvungen att ha bilen idag, men i och med att jag numera kan åka tåg till jobbet så gjorde inte det någonting.

Vision: att gå upp tidigt, äta frukost tillsammans och sedan bli inskjutsad av Skrutten till stationen, köpa en kaffe och strutta på klackarna som vilken citymänniska som helst med latten i ena handen och portföljen i andra.
Verklighet: Snoozeknappen används alltför frekvent och uppstigning sker först när det bara är minuter kvar innan det är dags att åka. Följden blir påklädning i panik, sminket fick följa med i handväskan och tänderna borstades samtidigt som strumporna sattes på.

Och då kan man kanske ana att det inte blev något coolt city-struttande till tåget utan snarare svett som pärlades på pannan när jag ivrigt stirrade på avgångshallens stora röda tickande ur samtidigt som jag försökte köpa kaffe och biljett samtidigt. När kassörskan på Pressbyrån nämnde att biljett och kaffe var tvungen att slås in på två olika kassor höll jag på att svimma. Men jag varken svimmade eller missade tåget, tack och lov.

Vision: Gå tidigt från jobbet, i och med att jag anlände redan 7.30, och hinna med saker som handla, gå en promenad med Strössel och städa upp i hemmet - eller varför inte baka något?
Verklighet: Klockan 17.30 stämplade jag ut. Tåget hem gick 17.38.

Vision: Strutta citychict tillbaka till tåget, kanske gå inom någon butik?
Verklighet: Följdeffekten av att det var åtta minuter från det att jag lämnade kontoret tills dess att tåget avgick kombinerat med att promenaden tar cirka 10-15 minuter gjorde att det kom en mycket stressad och springandes människa längs gågatorna i hopp om att mirakulöst nog hinna med tåget. Det miraklet inträffade inte. Nu svettades jag inte bara på pannan utan under armarna, längs ryggen, i knävecken och längs magen. Fräscht, mycket fräscht. Det är minsann inte lätt att löpa i vinterjacka, det vill jag lova.

Vision: Köpa rätt tågbiljett.
Verklighet: Jag råkade, mitt i stressen, köpa biljetten i fel automat. Först visste jag inte om det verkligen var fel eller inte, men efter att en medresenär fått böta för exakt samma fel satt jag något svettig (återigen) på tåget hem och väntade på mitt straff. Ibland så är dock de högre makterna med en och tågkonduktören kommer aldrig för att kolla ens biljett. Pust!

Vad säger vi till sist? Bättre lycka nästa gång? Tur då att det kommer en ny dag imorgon, kanske kommer verkligheten överträffa visionen då?

Nu ska jag slänga mig i ett varmt bad och fortsätta läsa boken som inhandlades vid tågmissen.