Idag var dagen. Eller kanske mer rätt uttryckt - ikväll var kvällen.
Efter att ha utstått både skallningar och hårdragande under natten insåg jag att perioden då lillan sover i vår säng är över. Så inför läggningen tänkte jag "lika bra att ta tjuren vid hornen". Ack ve mitt mammahjärta… Men kanske kanske kan detta vara lösningen på hennes dåliga sömn? Kanske så stör vi henne när hon sover?
Nu så tänker jag så klart men, snyft, hennes små kramar, snyft, med hennes små armar runt min hals, snyft… För innan de där skallningarna och hårdragandet, som verkar ske under någon form av vargtimma under natten, så är det så där otroligt, fantastiskt mysigt att sova i samma säng. För att inte tala om hur det är att vakna och det första man ser är hennes runda kinder och plutiga mun.
Men… Nu var det dags.
Efter en timme av skrik och panik, 18 356 tillbakaläggningar av ivägkrypande bebis (tro mig jag räknade dem…), en mammas ansikte som fick agera slagpåse, karatesparkar och kastande av nappen så sover hon nu första natten (ja nu ska vi inte ropa hej ännu…) i sitt eget rum. Jag gav mig in i det hela med inställningen att det här kriget ska jag vinna om det så tar sju år att lägga henne.
Min lilla stora flicka… Halva jag skriker "fy nej och ta tillbaka henne" samtidigt som hjärtat värker av dåligt samvete och hos den andra halvan sitter små änglar och spelar på harpa bara av tanken att få sova utan skallningar och hårdragande.
Nyfiken på hur det gick för lillan första natten i sitt rum
SvaraRadera