Vart tar tiden vägen? Ibland blir man ju nästan faktiskt orolig för hur fort allting snurrar. Dagarna går in i varandra, måndagen blir snabbt tisdag, tisdagen blir snabbt onsdag och sedan är man helt plötsligt framme på fredagen igen. Ofta funderar jag på hur den där evigt tickande tiden egentligen påverkar oss.
Och inte bara hur tiden påverkar oss, utan också alla intryck. Blinkande röda lampor på arbetstelefonen när den ringer, mobiltelefonen som ringer, reklam, radio, TV, alla ständiga intryck.
Då blir jag helt plötsligt väldigt glad över att vi bor som vi gör. Att vi inte samtidigt har en stadstrafik som ständigt rusar utanför husknutarna, utan att det faktiskt är alldeles tyst i kvarteret när man går kvällsrundan med Strössel. Även om jag ofta kan sakna en tillgång till restauranger, fikaställen, lounger eller butiker så uppskattar jag så otroligt mycket att kunna (som igår) bryta den stressiga tillvaron och bege sig upp i skogen med sambon och hunden, sätta sig på en filt, underhålla hunden genom att kasta en boll och samtidigt avnjuta den medhavda äppelmusten.
Den där äppelmusten har vi för övrigt fått från fina mor och styvfar, deras egna äpplen som de lämnat för mustning. Inga tillsatser eller konserveringsmedel, bara en massa pressade (mustade?) äpplen - kan det bli nyttigare? Kan det bli godare?
För även om vi "på landet" måste åka en bit för att kunna shoppa på riktigt, att en sojalatte inte finns att beställa någonstans eller att det är ett evigt körande med bilen överallt jämt så kommer jag aldrig att kunna leva utan det där lugnet, som vi har nära oss precis när som vi väljer att använda det, som jag lärt mig att uppskatta så mycket.
Nu är räkningarna betalda (i förtid, undra hur många vuxenpoäng man får för den...) och jag tänker avsluta kvällen med ett sent bad i badkaret.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar