Det är inte bara när man är hemma...

...som de kära små husdjuren lever rövare. Det händer minsann en hel del när man är hemifrån också.

Detta förstår man när man kommer in i sin garderob och både blomkrukor och tavlor ligger i tusen bitar på golvet.

Extra roligt är det när tavlan som ligger i tusen bitar är en inramad tavla som man själv gjort.

Misstänker starkt en viss herr Sture för detta dåd.

Frågan är bara vad straffet ska fastställas till...? Kan man få en kattunge till att sätta sig och pyssla ihop en ny tavla av gamla tidningsutklipp som hittats i huset? Eller kanske sätta sig och plantera om krukväxterna i nya krukor?

Eller så kanske man bara ska skylla sig själv som ställer både tavlor och blomkrukor i fönstren?

En helt vanlig onsdag

Dagen idag har varit en helt vanlig dag. Kaffe i bilen under morgonen, jobb, träning och middag framför TV:n.

Alldeles nyss slocknade de små liven, Strössel och Sture, här bredvid oss i sängen. Fastän att Sture gärna håller koll på mina fingrar som dansar över tangenterna. De blir helt plötsligt väldigt roliga leksaker de där fingrarna.

Det som dock inte var helt vanligt idag var att dansen började igen. Ny termin, nytt tema och ny show om några månader. Otroligt spännande om jag får säga det själv.

Det som i och för sig inte var helt vanligt heller var att jag anslöt med Kajan på gymmet innan dansen. Det börjar snart bli fason på de där träningsrutinerna igen. Efter att ha legat i ide allt för lång tid...

Och vad sägs om morgonpromenader strax innan 06 på morgonen? Om det inte hade varit för att vi är fyra personer som går tillsammans så hade jag minsann aldrig ens kommit på tanken.

Men skönt är det, både med morgonpromenaderna och den där träningen, även nu redan efter kort tid så känns energinivån som en helt annan.

Och på tal om de där morgonpromenaderna så är det dags imorgon igen (vi försöker satsa på två-tre gånger i veckan) kanske dags att sluta ögonlocken?

Dessa djur

Sture och Strössel dessa underbara djur... Eller..?

Missförstå mig rätt nu (varför man nu i hela friden säger så) jag älskar verkligen våra familjemedlemmar, över allt annat och jag hade kunnat offra det mesta för dem. Men...

Redan när man inleder så som jag gjort ovan så anar man nästan att det kommer komma något inte så särskilt positivt därefter.  Och så är det. För hur mycket jag än älskar dem så har de ikväll drivit mig till fullständigt vansinne. 

Strössel har envisats med att leta efter en liten hundbensbit som eventuellt fanns under soffan, och med leta menar jag pipa, morra och krafsa vid soffan tills hennes matte blev frustrerad nog att lägga sig på golvet och med hjälp av en mobiltelefon, som fick agera ficklampa, och en egenkonstruerad griptång försöka få ut hundbensbiten från soffan. Inte för att det hjälpte, någon hundbensbit fick matte inte fram från under soffan. Och slutade pipa gjorde därför inte Strössel heller.

Därefter körde Strössel sitt (ganska dagliga) race med tennisbollen. Evighetsbollen är nog ett mer riktigt namn. Det tar nämligen aldrig slut. Bollen kastas och Strössel hämtar den, bollen kastas och Strössel hämtar den och så vidare och så vidare. Roligt ungefär de första 1745 gångerna, därefter är det snarare tröttsamt. Om man inte bara kan låta bli att kasta den där bollen? Nej det är helt enkelt bara inte ett alternativ. Då hämtas bollen och lämnas i knäet, på fötterna eller varför inte i ansiktet? 

Och sedan till den där kattungen. Stures, vår nyaste familjemedlem, favoritsyssla är att "tutta". Han sätt att gosa med sin matte är nämligen att tutta på hennes fingrar. Inte så konstigt egentligen då Sture är en upphittad kattunge som blev borttagen (läs: bortkastad) från sin mamma alldeles för tidigt, och oftast är det väldigt mysigt också, men inte precis hela tiden. 

Där mellan så lägger vi till syskonens lek/slagsmål, som gärna ska göras precis där matte är, deras spring fram och tillbaka över soffan och deras vilja att ta varandras mat.  Och så så klart det fantastiska i att varenda gång någon går förbi utanför på gatan så flyger Strössel upp och skäller som om det vore ett hot från yttre rymden som vandrar förbi. Varpå Sture väcks och blir orolig och därefter börjar om med sitt "tuttande". 

Självklart är jag fullkomligt medveten om att detta inte är Sture och Strössels fel, utan att det beror på någon annan omständighet, till exempel som att man tillåter Sture att "tutta" och inte lär bort Strössels vaktande. 

Men vissa dagar, då man ändå varit på morgonpromenad med hunden nästan en timme och både hund och katt fått en liten runda till efter hemkomst både av sambon och av mig själv, mat i magen och en smula lek, och framför allt när sambon inte är hemma och kan hjälpa till, så känner man "kan de inte bara vara lite medgörliga". Istället känner man sig som om man bor mitt i ett ZOO och får absolut ingenting annat gjort än att gnälla, skrika, be och försöka vara pedagogisk mot sina små familjemedlemmar. 

Strax innan Skrutten kom hem så tänkte jag nästan gå och stänga in mig i vårt sovrum och låta småttingarna försöka riva huset bäst de ville.  Det gjorda jag inte, så klart, men ack så skönt det hade varit. Lite musik och en tidning hade varit det enda jag hade behövt.  Men istället biter man sig i läppen och försöker fortsätta uppfostra. Samtidigt som man ber för allt man har att det hela inte slutar med att både hund och katt kastats ut genom altandörren. 

Semestershoppat på Mairo

Sture T.

Fredagsblommor

Fina sommarpresenter från fina Kajan

Här var det tyst...

Nu kan jag inte skylla på semestertider med allmänt semesterfirande, tystheten har istället berott på att jag fick ett varningsmeddelande från bloggplattformen att "misstänkt aktivitet har detekterats på ditt konto" och hela kontot spärrades och man fick trixa med lösenordsbyte med mera.

Så, nog om en saken...

Sedan en vecka (och lite till) är vi tillbaka i vardagslunken. Jobb, fredagsmys och allt det där andra.

Men vilken semester vi hade i år. Jag kan inte annat än vara nöjd, glad och tacksam för de fyra långa semesterveckorna som vi hade. Vi hade ingenting alls särskilt planerat, förutom en tripp till Göteborg för att gå på Liseberg och hälsa på farmor, och vi njöt verkligen av att "bara få vara".

Vi njöt av att allt det där vanliga bara fick ta lite extra lång tid och göras med extra stor omtanke. Vi möttes inte längre som hastigast i dörren när den ena av oss kom hem och den andra skulle vidare. Nu tog vi tillfället i akt och rådde om varandra. Handlade i lugn och ro, lagade goda middagar, småpratade med vänner som strosade förbi, pratade med grannarna över staketet och massor massor av annat så klart.

Vissa kanske hade tyckt att det var alldeles för tråkigt att inte ha en massa spännande saker planerat under semestern, men efter år av husbyggnationer tyckte vi att detta var alldeles alldeles underbart. Och de där spännande sakerna kom ju ändå, alldeles naturligt, fastän att vi inte hade planerat dem sedan innan.

Och nu fortsätter vi. Hösten kommer snart komma intågandes, och det känns helt ok. Även om man kanske känner att man inte direkt hann tröttna på solen denna sommaren direkt.

Familjen

Det här gänget somnade jag bredvid igår, tätt omslingrade i en egen liten myshög - kan det bli gulligare?

På väg söderöver...

Vi är nu på väg hemåt igen efter ett par fina dagar i Göteborg. Det har Lisebergats, shoppats och myst med farmor uppe på Guldheden.

Under torsdagsmorgonen plockade vi upp två vänner och begav oss mot Götet, där två vänner till redan väntade. Precis som ungefär vid samma tid förra året så hade vi planerat för en dag på Liseberg.

Resan upp gick fint, det var underbart väder och massor av skratt redan i bilen. Skratten avlöste sedan varandra under hela dagen Liseberg. Vi är ett ganska så åktokigt gäng som blir som barn på nytt av att spendera en dag på Liseberg. Tio timmar spenderade vi där, hade det inte varit för de långa köerna så hade vi nog åkt non-stop hela dagen. Men vad gör långa köer om man får umgås och ha roligt med sina vänner?

Nästan allt åktes av alla. Tjejernas gräns gick vid den nya (sedan förra året) attraktionen AtmosFear, som är ett fritt fall på 90 meter med en topphastighet på 110 km/h, helt vansinnigt helt enkelt. Nu så här i efterhand ångrar jag mig faktiskt lite att jag inte åkte den, bara för att ha gjort det, men där och då kändes det ganska så tryggt att står fast på marken och bra se på. Även om hjärtat dunkade av nervositet bara av att släppa iväg killarna, vi tre tjejer satt till och med och höll varandra i handen - tryggt nere på marken alltså.

Annars så åktes både Balder och Kålorado hela tre gånger var. Skattanfallet var totalt i Kålorado i vilken man blir ordentligt blöt, som jag lyckades att bli alla tre gångerna.

När klockan hunnit bli 21 var vi dock trötta i både fötter och huvud plus att resten av gänget skulle bege sig hemåt samma dag, så vi kramades och sa hej då. På återseende nästa år Liseberg. Kanske har man då samlat ihop tillräckligt med mod för att hänga med upp i AtmosFear?

Jag och Skrutten begav oss inte hemåt utan åkte upp till farmor för att passa på att hälsa på henne uppe på Guldheden, och vi har alltså stannat tills idag.

Vi har under dessa dagar myst med farmor, ätit farmors goda mat, druckit vin, druckit kaffe på balkongen, shoppat, läst en bok och kollat på invigningen av OS.

Det är underbart att vara hemma hos farmor. Det finns något stort lugnt över att åka till Guldheden, är det kanske att man förflyttas tillbaka till barndomens minnen för några dagar? Hemma hos farmor är det nämligen nästan precis som det var när jag hälsade på som barn. Visst har soffan och fåtöljerna klätts om, tapeter och badrum renoverats och lite nya möbler tillkommit, men i princip så är det mesta precis som det var förut.

Det är nog det som är så rogivande också. Som vanligt tittar jag i gamla fotoalbum, botaniserar bland farmors historieböcker, kittlas lite av höjdskräcken när man kikar ut från balkongen på åttonde våningen och sneglar bort mot Liseberg som man ser från sovrumsfönstret.

Det som dock inte alls är som förr är att att farfar saknas, och som han saknas. Man sneglar in mot hans rum för att lite naivt hoppas att han ska finnas där. Men det gör han inte längre. Det svider till lite i hjärtat när man inser att så, fortfarande, är fallet, att man inte kommer att få pussa honom när hans sitter vid frukostbordet och läser morgontidningen.

Och för att inte tala om saknaden efter min pappa som uppstår, man är ju trots allt i hans föräldrahem. Minnena gör sig påminda av alla foton som finns hemma hos farmor men också när man passerar Chalmers eller Göteborgs Universitet. Tyvärr har saknaden efter min far funnits där redan långt innan farfar inte längre fanns med oss.

Och det känns alltid lite värre nu att åka ifrån Guldheden, just för att man vet att man lämnar farmor själv. Visserligen finns både faster och kusinen i Göteborg och farmor klarar sig själv alldeles utmärkt, men ändå.

Det blev en ganska så tidig hemfärd för oss idag. Jag har nämligen en dagsutflykt inplanerad från lunch tillsammans med tjejerna. Det är en dags för att fira av vår examenspresent som vi fick av fina Anna, en dag på vattenskidklubben. Det var ju några år sedan vi fick presenten, men det har helt enkelt inte blivit av att vi har kunnat få ihop den här dagen innan. Blir lätt så när man ska få ihop schemat för några stycken och få det att passa.

Resan går hittills bra, vi har klarat oss undan ett rejält oväder strax söder om Göteborg, regn och åska som jag tycker kan stanna där. Sedan har vi införskaffat en ny bil som kör resan lite tryggare än med vår gamla Ford, man behöver liksom inte oroa sig på samma sätt att motorn ska rasa i höjd med Falkenberg.

Nu passerar vi precis Örkelljunga, härifrån hämtade vi hem Strössel för två år sedan, och då börjar jag så klart längta efter henne och Sture. De har varit på semester i Hällevik dessa dagar och har haft det alldeles förträffligt, men som jag ska pussa på dem när jag träffar dem ikväll.




Sture och Strössel vilar ut sig efter ett lekmaraton hemma i Hällevik.

Ömsom fint, ömsom ofint

Vi har avnjutit brunch ute i solen och nu har Nea och Kajan anslutit och avhandlar för närvarande helgens händelser.

Bikini är faktiskt på (för första gången denna semestern) men en filt i knäet finns även med i bilden, för rätt som det är så kommer molnen.

Dagens plan är att hålla en fixardag. Fint väder = trädgårdsarbete, dåligt väder = målerifix inomhus.

Hemgjord Tzatziki och middag med vänner

Kajan kom idag hem från sin Mallisresa och detta passade vi på att fira med en grillkväll. Nea kom också förbi och vi slängde ihop fläskfilé, en hederlig flintastek fick följa med, rostade potatis med tryffelolja och så då Tzatziki. Slurp!

Därefter blev det att titta med ett halvt öga på Valentines Day men mesta att prata massa strunt.

Vädret det fortsätter att hålla sig borta, eller rättare sagt det fina vädret håller sig borta. Men det har jag och alla andra klagat nog på redan, men är det inte bara för tråkigt ibland ändå?

Att inte ens kunna sitta ute och grilla en kväll i juli, eller att halvt frysa ihjäl under gårdagens restaurangbesök eller för att inte tala om när jag och Skrutten såg på film i veckan - tända ljus och filtar - känns mer som oktober än juli.

Men men... Det är ju inte så mkt att göra åt det där. Vi fortsätter ändå att semestra loss. Njuter av sovmorgnar, långa skogspromenader, massor av umgänge med vänner och så (självfallet) massor av mys i vår egna lilla familj.

Just nu kikar jag över på Strössel och Sture som ligger tätt ihopslingrade - det finns nog inget sötare!




Gurkan till Tzatzikin som för tillfället var på avrinning.

Efter att två busar har somnat...

...så känns det lite som om uppdraget har uppnåtts. Nu ligger man dock orörlig för att inte väcka någon av dem.

Morgonmys och syskonmys

Fredagskväll och sommardrinkar

Nea är på besök och istället för det vanliga glaset vin eller öl så slängde vi ihop lite sommardrinkar med smak av hallon och lime.

Fullt hus

Den där solen verkar faktiskt hålla sig borta riktigt ordentligt. Det gör oss faktiskt inte så mycket, det är ju trots allt skönt med semester ändå.

Vi passar på att äta långa frukostar, bjuder vänner på middag, ser på film och så myser för fullt med Strössel och Sture.

Men lite längtar man efter solen ändå. I vart fall bara för att få en fin solbränna på den fortsatt vinterbleka nosen. Att gå slänga sig i solstolen eller kanske packa en väska och cykla till stranden.

Intill dess att solen kikar fram så fortsätter vi att umgås här hemma, umgås i vår lilla familj.

Strössel och Sture håller oss minst sagt sysselsatta. Att försöka få en tvåårig hund att leka försiktigt med en kattunge, eller att få en kattunge att inte reta den tvååriga hunden, är inte alltid det lättaste.

När de springer 17:e varvet i soffan samtidigt som man försöker dricka morgonkaffet, springer rakt över vatten- och matskålarna så att allt far ut över köksgolvet, när Strössel daskar till Sture så han åker kana över golvet eller när Sture biter sig fast i Strössels öra, så har man ganska så lätt för att hålla sig för skratt.

När de sedan har somnat tillsammans i soffan, när Strössel tvättar Sture eller när Sture vill krypa tätt intill och somna precis under hakan eller vid nacken. Och för att inte tala om kärleken när Sture spinner så fort Strössel kommer i närheten av honom. Eller inatt när vi försökte göra det så mysigt som möjligt för Sture i sängen men han ändå valde att sova hos Strössel, hon sträckte ut en tass och välkomnade honom att sova hos henne.

Då värker nästan hjärtat av kärlek.

Vi fortsätter att mysa här hemma...

...med vår nyaste familjemedlem. Sture, som sötnosen heter, kommer förträffligt bra överens med oss alla. Till och med Strössel, vilket vi är extra glada för, och just nu ligger de nos mot nos och har slocknat för kvällen för längesen.




Vår sötaste Sture T. Strandh, som vi älskar dig redan.

Egentligen har vi tusen saker att göra...

...men jag kan inte slita mig. Konstigt - visst?

Semestertiden är kommen

Sorg

Idag, eller rent tekniskt sett igår, var ett av mitt livs mest sorgesamma dagar. Vi tog tyvärr farväl av vår kära hund Skrållan.

Skrållan, som jag, min mamma och min bror välkomnade till vår familj för 11 år sedan, var en de snällaste hundar jag någonsin haft äran att lära känna. Hon har hjälpt oss genom så otroligt mycket.

Med tunga hjärtan talade vi om hur mycket vi älskade henne och sa hej då. Jag luktade henne långt in i pälsen en sista gång och viskade ett tack.

Ett mer älskat liv tror jag knappast en hund kan ha haft. Vi har älskat henne från första stund som vi fick se henne.

11 års tid har ikväll passerat i revy. 11 års tid av kärlek. Det finns inte ord för att beskriva den sorg jag känner, men inte heller den tacksamhet jag känner för att hon har funnits i våra liv dessa 11 år.

Även om jag vet att vi bara har våra husdjur på låns, att jag vet att det var dags och att jag vet att hon fick ett fint slut, så känns allt... Bara så otroligt sorgligt.