Måndag

Förutom träning (i numera vanlig ordning) och MAIF-match på TV:n så har kvällen spenderats med att leta recept inför ett framtida födelsedagsfirande. Det blev faktiskt en helt ok lista och det sög nästan till i magtrakten lite redan nu. Men det är ju trots allt några veckor kvar innan det blir något firande, så jag får allt hålla mig lite till tror jag. Eller ska man kanske provlaga i helgen?

Dagen idag kan annars mest kännetecknas av trötthet. Tröttheten var så slående under morgonen så jag nästan blev lite rädd att jag skulle somna i bilen, men musik på högsta nivå och lite frisk luft löste det problemet. På tal om musik så ber jag om ursäkt till alla som eventuellt råkade bevittna min hemfärd idag, det var nämligen skönsång (kanske bara sång kanske är mer rätt uttryckt) i bilen hem. Fullkomligt skrek ut Dannys Amazing, om och om och om igen. Det var tänkt som en liten uppladdning inför gympasset och funkade alldeles utmärkt. Tröttheten kom säkerligen av att jag inte kunde somna alls igår, trots att jag egentligen var hur trött som helst då också.

Just nu försöker jag mest samla allt tålamod jag har i kroppen. Vår kära lilla katt, Sture, gör nästan vad som helst för att få uppmärksamhet. Detta gör han genom att försöka sig på med sitt "tuttande". Hans taktik är att krypa upp så nära ansiktet som möjligt, gärna trycka sitt ansikte mot mitt och sedan försöka "tutta" på fingrar, haka eller vad han får tag i närmst.

Och det här beteendet blir jag fullkomligt galen på.

Jag kontrar med ungefär följande;
- gosar tillbaka med honom och gör allt jag kan för att gömma fingrar, haka med mera,
- säger bestämda (och ytterst pedagogiska) nej när han kör sin taktik,
- upprepar ovanstående punkt,
- upprepar ovanstående punkt,
- upprepar ovanstående punkt,
- andas och samlar tålamod,
- tar bort honom,
- andas och samlar tålamod,
- knäppar honom lätt på nosen,
- andas och samlar tålamod, 
- tar bort honom...

När ingenting av det här hjälper så blir man ju smått frustrerad. Ibland tryter tålamodet och de där tålmodiga, bestämda och ytterst pedagogiska nej:en byts istället ut till ett nej i skrikform. "Neeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeeej för ända in i *censur*....." låter det istället.

Men där någonstans så tittar man på den här lilla katten, som man tagit hand om från dess att han var en liten plutt, som tittar upp på en med sina (förvånade) små gulmelerade ögon och undrar vad det är frågan om.  

Då inser man att han egentligen bara vill gosa och inte vet bättre. Han, den där lilla plutten, har redan varit med om allt för mycket i sitt liv...

Då inser man att man sitter och skriker rakt ut till en oförstående och otroligt oskyldig liten katt. Hade någon gått förbi och råkat se in i vardagsrummet hade de nog undrat om det hade slagit slint. "Ja ha... Där sitter hon och håller i en kattunge och skriker honom rakt i ansiktet... Hon är säkert helt frisk...". 

Då slår det dåliga samvetet till. Att man inte ens kan hålla tålamodet i schack... Och så får man nästan lite ont i magen och tänker nästan (men bara nästan) att han kanske kan få lov att gosa på sitt sätt, bara lite. Fast man inser ju att det bara skulle förvärra situationen. Så man får istället bädda ner det där dåliga samvetet och istället försöka samla på sig lite mer tålamod.

Anywho... Imorgon är en ny dag.