Idag vilar lillskruttan på sin morfars filt som hennes mamma sydde till honom i ett alldeles skört tillfälle i livet.
Just idag minns vi honom extra mycket och det sticker i hjärtat av sorg när man inser att det idag är tolv år sedan jag kramade och pussade på honom för sista gången.
Det finns inte så mycket som vi kan klaga på i livet just nu, men det gör ont att min egen far aldrig fick hålla sitt barnbarn och beundra henne precis som vi alla andra gör. Varje dag. Tiden läker nog visserligen alla sår, men frågan är bara hur lång tid som behövs.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar