En av mina favoritstunder i Göteborg var när min farmor fick hålla lillan. Det var en otrolig känsla måste jag få säga. Tänk att hon haft mig i famnen på samma sätt när jag var nyfödd... Ja, historiens vingslag...
Ett annat ögonblick var när jag somnade lillan i farmors gungstol. Så många gånger jag gungat där själv med framför allt blivit gungad där.
Och precis när hennes små ögonlock stängdes och hennes andning avslöjade att hon somnat så var jag på vippen att lägga ner henne - "för att fixa något" - så som det brukar vara i vår vardag.
Men så kom jag på att där och då fanns det inget annat alls som jag behövde göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar