"Man ska inte ropa hej..."

Igår skuttade jag högt på båda mina två ben av glädje för att jag sovit hela natten.

Visst vaknade jag någon gång för att jag vände på mig, men jag var inte uppe en enda gång.

Jag kan faktiskt inte minnas när det hände sist, garanterat så var det innan jag blev med Bönan i alla fall.

Till och med barnmorskan fick höra mina glädjetjut över nattsömnen och instämde i att "det hör minsann inte till vanligheterna".

Men så är det det där med att ropa hej...

Först skickar Skrutten sms att han blivit dålig och fått åka hem från jobbet (så Bönan och jag fick gå själva på föräldragrupp och till barnmorskan) och sedan - ungefär från ingenstans - så slår en förkylning till på mig.

Vi rullade ner gardinerna och hyrde tre filmer, hade filmmaraton och åt bara "nyttigheter".

Så denna natten har jag istället sovit precis ingenting. Istället har jag varit uppe och snutit mig otaliga gånger, puffat upp kuddarna så att jag har huvudet högt, öppnat fönstret för att få in syre, släppt in Sture, matat Sture, gått igenom hela Facebook och Instagram, försökt lugna Bönan som hade hicka i magen, ja... you name it...

Behöver jag avslöja vilken färg ringarna under ögonen har?