Usch och fy vilken vecka förra veckan var…
De där förhoppningarna om att den nya veckan skulle innebära att kunna återgå till vanliga rutiner skulle man kunna säga gick upp i rök. Fullständigt.
Lillan blev istället sämre. Hon drog på sig världens värsta (ok, lite kanske jag tar i nu… Men ändå…) magvirus och fick inte behålla någonting alls.
Efter fyra dagar av att inte få behålla någon mat alls, allt bara kom upp igen, så blev hon tröttare och tröttare och till slut förstod vi att hon riskerade att bli fullständigt uttorkad. Till slut kände vi att vi inte bara kunde vara hemma längre utan var tvungna att åka in till barnakuten.
Det är ganska otroligt vilken projektledare man blir när det verkligen gäller, allt blir plötsligt glasklart och man agerar nästan utan att tänka. Jag tror jag åt för första gången sent framåt natten och det bara en macka. Nästan mest för att maken tvingade mig.
Och fastän att vi försiktigt försökte få i henne omgångar av vätskeersättning så stannade ingenting och vi blev istället inlagda så att hon kunde få i sig det hon behövde genom dropp.
Det blev inte många minuters sömn för undertecknad kan meddelas. Antingen så var det ronden som kom förbi, droppmaskinen som larmade eller jag som bara var orolig och mest ville vara vaken bara för att titta på henne.
Efter några (till) sömnlösa nätter så vände allting tack och lov och i helgen så kändes allt som om det var som vanligt igen. Vi firade lillan i fredags med den största bulle hon någonsin ätit. Hon får hundra sådana till bara hon aldrig blir så sjuk igen.
Och min största eloge till er som lever med barn som är sjuka på riktigt, jag vet egentligen inte hur ni får vardagen till att snurra, jag tror inte att vi egentligen fick ihop det och det krävdes en väldigt väldigt lugn helg för att jag skulle landa igen och själv också återgå till ett normaltillstånd. Min största eloge.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar