Idag hände allting… Egentligen

Imorgon är det ett år sedan vår lilla böna kom till oss. Men i och med att hon föddes 00.13 den 13 juli 2013 (mycket 13, jag vet…) så hände allting som hade med henne ankomst att göra egentligen den 12 juli.

Och så här gick det till… (Ja, det blir långt nu…)

Jag hade under min 41 veckor långa graviditet inte en enda gång känt någon form av förvärk, som jag tror det kallas, eller någon annan antydan att "något var på gång" så när jag denna morgon vaknade och faktiskt kände något så tänkte jag att "ja, det är nog dags".

Men i och med att jag visste att Skrutten inte skulle ha ro att åka iväg till stranden så berättade jag inget för honom. Och inte ville jag stanna hemma heller. Dels hade vi lovat att bjuda en vän på lunch men sedan kände jag mig ändå mer sugen på att sitta i en solstol och lata än att vara hemma. Men jag minns att vi valde en strand som låg närmre hem och för att där är det bättre mobiltäckning än vad det är på strand som några andra vänner ville till.

Efter en stund på stranden så kände jag att "jo men visst känner jag något nu lite lätt regelbundet". Då valde jag att berätta för Skrutten och bad honom ta fram värkappen på telefonen. Faktum är att samtidigt som vi bjuder Adam på den nedpackade Ceasarsalladen (nu så här i efterhand verkar det lite knäppt att jag stod och vispade salladsdressing av alla saker denna morgon) så höll jag koll på värkarna med hjälp av appen.

Efter en värk som kändes ganska så ordentligt så bestämde vi oss till slut på eftermiddagen att åka hemåt. När vi tog ett steg innanför hemdörren (tror klockan var vid 15-tiden ungefär) så var det som att trycka på en knapp - allting satte verkligen fart.

Vi gjorde det där som man "skulle" göra - tog en varm dusch och tog två Alvedon. Men det blev bara mer och mer intensivt. Jag satte mig på pilatesbollen medan den blivande pappan förberedde det sista i packningen, parkerade in jobbilen, satte fram husdjurens saker… Den effektiviteten som min man arbetade under var helt makalös. Tyst var han och han måste ha haft någon inre agenda för allt han skulle göra, för inte visste jag att vi hade planerat för hälften av de där sakerna.

Jag ryckte åt mig en graviditetstidning som hade "tio bästa tipsen inför förlossningen" tryckt med stora bokstäver på framsidan. Tänkte att det kanske var dags att snappa upp något för så värst mycket annat hade jag inte läst innan. Men jag kunde varken fokusera på tidningen eller på TV:n som var igång i bakgrunden. Jag tyckte att det var smart av maken att värma lite mat till sig själv (jag matvägrade) men tyckte att doften var mindre härlig så han fick snällt äta borta i köket.

16.23 ringde vi för första gången till förlossningen när jag upptäckte att det bara var 2-3 minuter mellan värkarna och vi ändå har tolv mil att köra in till förlossningen. Men så svarar de inte… Fem försök tog det innan någon lyfte luren i andra änden. Lite förvånade stod vi någon minut och tänkte "ja ha…" och själv hade jag tänkt att på ett sådant nummer svarar alltid någon.

Med min vanliga försiktighet börjar jag med "jag har lite ont i magen" när barnmorskan undrar över status. Och med tanke på att vi var inne i graviditetsvecka 41 och jag sedan fick ta en paus innan jag kunde prata vidare så informerade barnmorskan pedagogiskt nog att det var förlossningen som hade startat.

De ville egentligen att vi skulle stanna hemma en stund till men strax efter 17 ställde jag mig upp och sa "NU kör vi". Därefter andades jag mig igenom värkar som kom med 1,5-2 minuters mellanrum den tolv mil långa bilfärden till förlossningen. Resan kändes mycket smidigare och gick mycket fortare än jag hade trott på förväg.

Väl inne vid förlossningen så fick vi pausa för värkar flera gånger innan vi ens var framme vid dörren. En kille stod parkerad utanför akutentrén och han visste nog inte riktigt vart han skulle titta när jag kom frustande.

Vi stirrade en liten stund på hissknapparna - en våning var till förlossningen och en till BB. Och vi visste faktiskt inte riktigt vart vi skulle. Men förlossningen kändes liksom lite mer som om det var det vi höll på med så den knappen knappade vi in.

Om det där med att någon inte alltid svarade var min första överraskning så var den andra att vi fick vänta en timme innan vi fick komma in i ett undersökningsrum. Det hände (antagligen) en hel del just när vi anlände så vi fick snällt vänta. Så klart medan någon tittade till oss lite titt som tätt. Och denna del var absolut den längsta och mest frustrerande under hela processen. Vi visste ju inte hur långt gångna vi var och inte heller vad som skulle hända här näst. Samtidigt som jag hade så ont att jag varken kunde ligga eller sitta ner och då fick vanka fram och tillbaka i det lilla rummet. Värkarna var minst sagt intensiva och jag fick inte mer än sekunder som paus mellan.

Efter att en undersköterska såg på mig att det nog var hög tid trots att jag var förstagångsföderska så blev vi till slut undersökta. Och mycket riktigt var det verkligen hög tid som barnmorskan, nästan lite förvånat, upptäckte. Då blev det liv i luckan och vi fick snabbt ett rum.

Och snabbare än barnmorskan hade hunnit säga lustgas så satt jag uppkopplad till maskinen. Detta himmelrike och då jag fick lite välbehövlig lindring.

Men så mycket mer smärtlindring än så hann vi inte med. Vi hade "kämpat på bra hemma" som barnmorskan sa utan att vi själva visste att det var det vi hade gjort och det var helt enkelt för sent för epidural eller något annat.

Vi var lite förberedda på att det kunde gå fort, trots att många sa "det är ditt första barn så det här kommer ta tid", och det gjorde det minsann. Vi hann vara på förlossningen ungefär fyra timmar tror jag totalt.

Efter ombyte, en hel del lustgas, lite olika ställningar i sängen och otaliga flaskor med vatten (det var något så vansinnigt varmt) så kom hon. Det var en hon. Precis så som jag hade haft en känsla för från början. Hon kom med sådan fart att barnmorskan fick fånga henne och skrek bara sekunderna efter att hon kommit ut.

De timmarna som följde denna natten är några av de mest magiska i mitt liv. Stoltheten när barnmorskan och undersköterskan berättade vad vi gjort denna natten med att läsa upp klockslag, vikt och längd för vår lilla tjej. Eller när de visade upp henne för deras kollegor ute i korridoren. Eller när vår barnmorska kramade om oss uppe vid BB-överlämningen med orden "hoppas att jag jobbar när det är dags för en lillebror". Eller när vi fick krypa ner i sängen tillsammans och hon nu fanns här ute hos oss.

Vår lilla tjej är ett väldigt efterlängtat barn och aldrig har jag känt mig så stark som när jag hade hjälpt henne till världen. Jag kände verkligen att klarar jag detta så klarar jag precis vad som helst.

Imorgon fyller hon ett...